Jag kan inte gå tillbaka

Det går inte att förneka att allt ligger dolt i en total fylla. Det blir liksom inte bättre än så, det förblir som det är. Allting går långsammare och det är så det ligger till. Misstag har skett och jag är obenägen att göra nåt åt dem. Jag är omogen att göra nåt åt nåt. Tvånget gäckar mig likt skuggan, men jag är oförmögen att göra nåt det.

Det finns stunder då man vill vara man. Det finns stunder då man förnekar sitt eget varat. Det finns också stunder då man vill fly från sin egen fysiska kropp. Nästa steg rakblad och sömnpiller. Det är knappast där jag är nu, det är klyschor som får spridas med vinden. Just nu kommer bara illamåendet med dunster av hummersoppa.

Det är det enda besöket jag får. Det är den enda gästen som vill hänga med på den färd jag varit med om de senaste åren. Det är en färd som fortsätter. Allt blir till vardag, allt som jag längtat efter är en irrfärd i vardagens inlagda misär. Det är halsbrännor och irreversibla misstag, det är dvalor på soffan och en rädsla för den djupa sömnen. Det är livet från den förljugna sidan, den sida som alltid vänder andra kinden till.

Förståelsen är vag för det som finns och det som komma skall. Det finns inget kvar att leva för. Det kommer inte att ske förändringar så länge den fria viljan inte tar egna val som en motreaktion. Trots är det enda sanna i våra liv. Det är den som är veden på brasan, bensinen i bilen, spyan i din mun. Den totala förnekelsen till den lera, till den kikhosta, till den förminskande tanke som är en medfödd defekt som vi alla måste lära oss att äta på.

Dårarna söker sitt guld, men det enda de finner är sedan länge stängda barer och nattens idioter som kommer upp ur golvet. De stjäl dina sista cigg och vill vara din kompis. Jag borde sluta nu innan jag säger ett ord för mycket, men det är en defekt jag får leva med. Det är så lätt att säga för mycket än för lite. Det är löjeväckande och njutningsfullt i samma stund. Det bär med sig en air av välbehag och det går inte att förneka.

Eternal Moonwalk

En radiostation från Bryssel har startat en sida för att ära den frånlidne Michael Jackson genom att mana folk till den eviga vilan, eller snarare the Eternal Moonwalk.

Dessvärre kommer ni inte att få se mig göra detsamma, jag har faktiskt viss integritet och lägger inte upp vad som helst med mig på nätet. Däremot ärar jag Jacko på mitt eget vis genom att lyssna på hans tre första album.

Warme gör mig tillfreds

Det förvånar mig, i ruset och den inbillade tidens mak, att det ändå går att behålla en sinnesnärvaro. Stunden för att vara lättjefull är inte kommen, den har alltid funnits där, men har kvävts av påtvingad prestige. Det är inte jag, det är andra. Lättjan, sponiteten och min fria vilja ger sig till känna. Visar sig i periferin, för att inom en tidsrymd vara allenarådande.

Den värme som råder ger mig njutning, jag känner mig i mitt rätta element, jag kan inte undvika att känna den största känslan av välbehag när andra svettas och klagar. Jag njuter ingalunda av deras fiktiva nedgång i limbo, med svaveldunster och kokande pölar med tjära, det jag njuter av är den otroliga värmen som är det sanna. Sanningen utan kompromisser, sanningen som den är när den är naken och svedd. Lämnad åt dagens kvarvarande hetta och morgonens annalkande strålar.

Sömnen lockar inte, den är ett påtvingat ont.

Mama Papa Tu

Jag är på jakt efter ett bättre vetande som kan bära med sig en förljugen sanning med en smak av ignorans och total vämjelse inför kärlek i kolerans tid. Det är ett experiment som ingen vågar ta sig an. Man, och i synnerhet folk till vardags, åtar sig för få experiment. Var tog upptäckarlustan vägen, var tog ivern inför empirisk forskning vägen och varför finns ingen gränslös vetgirighet?

Det börjar äntligen råda hetta utanför och nätterna bjuder ingen svalka. Det är jobbigt att svettas, men ack så härligt det är att fly in i en overklighet med lökringar men ändå ha omedvetet solbänd, stickande hud och varma vindpustar omkring sig. En portal öppnas till en värld av skaparglädje och kontemplativa stunder med en flaska rom och ett anteckningsblock. Den världen skapas för närvarande i mitt inre, snart till det yttre också.

Första bästa sökning på nätet efter flyresor (notera att jag av misstag missade ett G... vad månde detta betyda?) till San Juan, Puerto Rico, i september går på knappa 6000 kr. Det är ju ingenting. Det är ju något att fundera över. Det är något som komma skall, utan tvekan. Det kräver en aning av förberedelse. Jag har tiden, och jag har väl pengarna för ett tag. Framförallt har jag snart friheten. Jag njuter redan. Den värme som råder är bara en försmak till vad som komma skall. Medveten om att det inte kommer att vara som förr, för min inre blick, vill jag ändå dit. Jag vill dit för att fullborda mitt äktenskap med Thompson.

Missriktad solresa av sällan skådat slag. Totalt misslyckande utan mål och utan de självklarheter som finns att köpa för dineros. Jag kan inget annat än att hamna där, där det är omöjligt att rikta in sig på oegentligheter. En besvikelse kommer, men det är godartat och jag vet det. Jag vill endast trampa på samma gator, nu uppfräschade och turistvänliga, men med en air av den vämjelse som ska hämta mig i kolerans tid.

Give free!

Vargarna försöker att komma åt mig när jag viftar på tårna, men det är ett lönlöst uppdrag. Vargarna är inget hot, och det har de aldrig varit. Det är bara i sagor och i Norrland som man är rädd för den förvildade hundras de utgör. Voff! Voff!

Svetten lackar och den verbala förmultningen är ett fatalt misstag. Det ordagranna förblir en inbillning som jag sent ska glömma. Så länge jag är en man med få ord har jag chans. Jag vet att jag inte har en chans dock. Hela grejen med att vara stoisk faller mig förvisso i smaken men det är inte en del av min natur. Hellre en massa skitsnack än dödstystnad. Hellre ensam och fåordig än tillsammans och sparsmakad i konversationen. Jag kan inte gå emot mina egna handlingar och mina egna val.

Däremot finns det strupar som behöver tystas med en rakkniv, och det är de som inte säger något av vikt. Om tiga är guld är jag en jag inte rik, men vem hade trott något annat. Glappkäftarna och tomma tunnor är den art som redan är rik, det är den tigande massan som alltid har mål i mun som borde få ta del av penningarna, deras surt fördärvade slantar är inte nog till att ge brödföda.

Samhället har klass

Den njutning man kan känna av en tillhörighet är svår att slå. Jag gjorde en tidsresa igår, och den var ren och skär njutning. Inte i provokationens namn, jag gjorde allt annat än att provocera, snarare var saken den att jag provocerade utan den minsta närhet av ansträngning. Det egna varat provocerade och lät sig höras därefter. En stolthet växte inom mig och kalla det provokation, jag kallar det njutning.

Vad är jordgubbstårta och dansk cognac i kaffekoppar mot några enkla mellanöl i gräset?! Det är inte upp till mig att avgöra saken, jag skiter i resultatet. Njutningen är i fokus och samhörigheten med det enda rätta är en vinst om något, trots att vinsten i mina ögon är en skitsak. Det finns en viss njutning i att sanningar besannas och att lögner får fortleva i ett djupt avgrundshål. Saken är den att man måste inse faktum och se världen för vad den är, och jag, om någon, ser världen för vad den är trots att jag bär glasögon. Linserna är ingalunda påverkade av den gemena dimma som omger var och varannan, glasen är klara och rena.

Med en utomjordlig nykterhet ser jag vad som försiggår och väljer att agera därefter. Visst skulle jag kunna påta i trädgårn, om jag hade en. Visst skulle jag kunna ta en båttur, om jag hade en fritidsbåt. Visst skulle jag kunna åka ut till landet, om jag hade ett landställe. Visst skulle jag kunna beklaga mig över min framtid, om jag hade en. Saken är den att jag lever utanför en värld jag tvingats in i. Saken är den att jag omges av äckel. Jag spyr och super om vartannat, men ändå finns jag där, då jag ser fragment av mänsklighet. Fragment av vad som skulle kunna vara. Det är sorgligt, men jag kan inte gå omkring och ständigt gråta. Jag kan heller inte låta bli att se tårarna nedanför mina kinder.

Thunder!!!

Det var under en vanlig matiné-föreställning som det hände första gången. Det var en man med hundar och okokt spaghetti i innerfickan som inte ville veta av mig. Med en rå styrka jag aldrig tidigare skådat tog han av sig sin kavaj, han tog av sig båda skorna till och med. Han sprängde barriären för det som fanns i min begreppsvärld utan en endaste tanke på barnen, de föräldralösa tjocka barnen som låg och sov i en nedsläckt lagerlokal i det som tidigare varit Hammarbyhamnen.